Pazza DSK bjuder idag på en nostalgisk krönika från 2004. Wise sprang nämligen på DSKs lagkapten Martin Persson, och ännu roligare var att Wise i samma ögonblick gick och pratade med Robban som var i Halmstad. Martin såg hursomhelst liten sliten ut, tagen av the "Inner City Pressure" som drabbar nästan varje man som inte kommer från 08-området.
Det fick Wise att börja tänka tillbaka på den krönika som Lasse Anrell skrev en gång i tiden, "På Örjans Vall applåderar man åt motståndarna och buar ut hemmalaget". Jag har inte mycket till övers för Lasse Anrell men den här krönikan fick mig att vrida mig i skrattkramper, när jag sedan fick det bekräftat av Martin och Robban så var min dag gjord.
"ja men det är sant, man gillar inte HBK i Halmstad, man går hellre och ser på bortalagets spelare som är betydligt mycket bättre. Det är nästan så att man förnekar det egna guldet man tog för ett par år sedan i Halmstad"
"En spelare som Markus Rosenberg skulle aldrig välja att spela i Halmstad igen. Varför det? Varför skulle någon vilja spela för oss?"
Ja ni fattar vad jag menar.
Och jag kan heller inte låta bli att publicera Per "Texas" Johanssons krönikor från tidningen Offside, det är så tragiskt läsning att man vrider sig i skratt.
Vi börjar med Lasse Anrells krönika:
Inget triggar motståndarna på Örjans vall
Jag vet verkligen inte om vi kan ha kvar Halmstads BK i allsvenskan.
Ni har säkert själva märkt det. Det finns en skriande orättvisa i detta med Halmstad och med Örjans vall. HBK gynnas på ett otillbörligt sätt, motståndarlagen missgynnas. Det kan inte få fortsätta så. Vi kan inte ha lag som har ett eller tre poäng klara redan när de kliver in på plan. Det säger allt sunt förnuft.
Lagrell bör vakna innan det är för sent.
Lagrell bör vakna ur sin törnrosasömn i residenset i Växjö innan det är för sent.
Undrar ni hur jag menar? Jag ska försöka förklara.
När allsvenska lag spelar hemmamatch är det normalt en öppen affär. När Malmö tar emot sina motståndare sker det i den gryta som kallas Malmö stadion. Där är tiotusentals besatta skåningar som är taggade och stöttar sitt lag och avskyr motståndarna. Det skriks och gapas. Tjoas och tjimmas. Klart motståndarnas reagerar, adrenalinet sprutar.
Att slå ett köpelag är ju den totala utmaningen. Alla vill slå en klubb som har råd med Patrik Andersson, Grahn, Sypniewski och Borg. Alla vill slå en klubb som trodde att det gick att köpa kärlek och ära för pengar.
Klart Malmö får problem. Motståndarna är taggade till tänderna över lyckan att få en chans att visa att kejsaren – med kejsaren menas förmodligen Patrik ”Der Kajser” Andersson – i Malmö är naken.
Likadant är det för andra lag.
Kaxiga storstadsbor
När motståndare kliver in på Söderstadion eller Råsunda så är de ännu mera taggade. Stöddiga noll8:or. Kokande grytor. Nationalarenor. Killar som tror de äger världen. Ingen är skönare än att få uppleva den där märkliga tystnaden som uppstår på Söderstadion när motståndarna gör mål.
Och bara man ser AIK tänker man ju This is fucking allsvenskan, this is nästan jättefucking Champions League.
Likadant är det i Göteborg. Kaxiga storstadsbor. Noll31:or. Tajt arena. Stor gapig klack. Stöddiga gubbar som anser att de är rikets fotbollshuvudstad. Svensk fotboll ÄR ju IFK Göteborg. Allsvenskan är bara ett tidsfördriv i väntan på Champions League som är årets huvudmål... snart.
Likadant är det i Helsingborg. San Siro-Sven kommer snart tillbaka och tar klubben in i Le League igen. Under tiden kan HIF retas genom att räkna skulder och gör miljonförvärv, klart motståndarna blir taggade.
För att inte tala om Trelleborg. Tjongavallen blir man hysteriskt taggad av. Tänk tanken att få slå ner gröten i halsen på dessa tjongande danskar. Stort.
Kalmar? En massa svindyra brassar och en coach som heter Nanne. Klart man blir lack.
Sundsvall? Patronerna och en gräsmatta som förstörts av Ledin och Elton John – klart man blir förbannad.
Örebro – värvar en massa överlägsna norrmän när man borde sitta och skämmas hos kronofogden.
Landskrona Bois – stöddig klack och en massa unga spelare som tycker att de är lite bättre och lite mer lovande än alla andra.
Elfsborg? En förbannad massa hårband. Piska upp dem bara.
Applåderar bortalaget
Har jag glömt nån? Jag tror inte det. Återstår Halmstad. Återstår HBK. När man kommer dit är det bara trevligt.
Riktigt jävla fucking jättetrevligt. Man får kaffe och mazarin, Hemmapubliken sluter upp i tunna led. Solen skiner, gräset är grönt, den kokta korven smakar lagerblad och hela pepparkorn och på läktarna sitter fotbollskunniga människor i kepsar OCH APPLÅDERAR NÄR BORTALAGET GÖR EN FIN OCH TEKNISK SAK.
Huh, jag ryser. Ska det vara så här? Är det här fotboll. Inte en människa som skriker hata eller sopa. Bara trevliga artiga applåder och visst är han duktig den där Afonso eller Bergersen. Klart motståndarna blir förvirrade, klart de tappar fokus och tändning, klart de blir förlamade av apati.
Klart HBK vinner.
Möjligen skulle Turbo kunna trigga motståndarna lite. Men Turbo 2004 är ju en tekniker, en finlirare som smeker fram millimeterpassningar, höger yttersida fram till Rosenberg. Herregud, motståndarna blir ju helt förvirrade. Träsk-Turbo har blivit Teknik-Turbo. Det är fusk. Klart HBK seglar ifrån.
Det här kan inte få fortsätta.
Så här kan vi inte ha det.
Vakna Lagrell. Vakna innan det är för sent.
Och så ett utdrag ur Per "Texas" Johanssons senaste krönika i Offside:
Det var tio minusgrader och en av de sista dagarna i januari när vi slog oss ner i vår läckra buss för att åka på träningsläger i Växjö. Vi rullade ut på den snöfyllda vägen och lämnade Halmstad bakom oss. Plötsligt, efter några mil, bromsade bussen in vid en busshållsplats. Michael Görlitz, vår egen lille tysk, drog på sig en mössa och klev av bussen. Han sade inte ett ord. Jag såg genom rutan hur han ställde sig med armarna i kors. Sedan åkte bussen vidare.- Jaha, sa jag uppgivet till Tommy Jönsson. Då var han klar.
Snacket hade pågått ett tag och jag hade förstått att det bara var en tidsfråga innan han skulle lämna för en bättre liga. Jag blev ändå ledsen. På gränsen till deprimerad.
Det finns två anledningar till detta. Den första är att det alltid är känslomässigt jobbigt med separationer. En relation försvinner. När "Turbo" drog försvanne n kille som brukade komma hem till mig och fixa med det elektroniska. När Martin Fribrock lämnade hade jag ingen att ringa när min dator krånglade. Och när Peter Larsson drog till Köpenhamn kunde jag inte längre köpa billig mjölk från hans föräldrars bondgård.
Den andra anledningen till varför jag blir så ledsen när en spelare lämnar mig och HBK (det har hänt 37 gånger de senaste sex åren) är att jag inser att jag är för dålig för dem. De säger aldrig det högt, men de måste tänka:
- Nu drar jag, ni är för kassa för mig. Men lycka till i framtiden!
Därför kan jag aldrig slappna av innan transferfönstret stänger. Dagarna innan skiten är över känns det som att jag är en passagerare på ett fartyg i dåligt väder. Ska vi köra in i ett isberg den sista dagen på transferfönstret?
Tasppar vi vår bäste spelare nu? Ofta blir det så. Vi som blir kvar känner oss som orkestern som fortsatte att spela när Titanic sjönk. När jag blir som mest ledsen försöker jag intala mig själv att jag åtminstone är jävligt lojal. Jag sviker inte HBK! De kan köpa sina bilar och sina hus.
- Provspelare, berättade Tommy.
- Hoppas han är lika bra som "Mischi", sade jag surt.
Någon tittade fram bakom ett säte.
- Vad snackar du om? Han stannar. Det blev inget med Hannover. Det är därför han är så besviken.Jag lutade mig tillbaka och slöt ögonen. Det spred sig en värme genom min kropp. Jag började fantisera om hur jag lyfte Lennart Johanssons pokal rätt upp i luften. På mina axlar satt vår lille tysk och vrålade "Ich liebe Halmstad, Ich liebe Halmstad". Kanske blir 2010 vårt år.
Marknadschefen
PAZZA DSK
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar