Pazza ska inte vara en blog som följer landslagsfotboll, men i dessa VM-tider, och när DSKare går och tjockar upp sig, så finns det helt enkelt inget att annat att skriva om.
Jag blev rörd av Benjis inlägg. Fotboll betyder allt för tyskarna (trots att man var upp emot 90 000 på en hockeymatch. Kanske gillar dom bandy också, vem vet), och ett guld betyder ännu mer.
Ska jag berätta hur verkligheten ser ut för oss svenskar?
I Tyskland så märks det knappt att Ballack har varit borta under VM. Det är nästan så att tyskarna jublade över att han blev skadad. Nu går inte alla anfall via Ballack, och faktum är att han mer och mer börjar likna Farre på planen. Tyskland blir mer oförutsägbara och fler spelare kan kliva fram och ta ansvar. Att man sedan inte når hela vägen och eventuellt "bara" tar ett ynka brons, ja det är ju naturligtvis ett tillfälle att hissa flaggan på halvstång och larma om landssorg. (hur många tyskar lider av feber, halsont, ryggproblem idag? Hur många av den tyska befolkningen, förutom Benji som har Pazza som jobb, har faktiskt gått till jobbet idag?)
För 10 år sedan så ville man inte se Linderoth på planen, 2 år senare fick man skrämselhicka när spelaren från den då gigantiskt stora klubben FC Köpenhamn var skadad.
Idag, IDAG mina vänner så är det något allvarligt fel om man går runt och skiter på sig av rädsla om Anders Svensson går skadad. Anita liksom, Elfsborg. Pisse unt scheisse!! Sluta gnäll tyskar!
"Åhh, hoppas att Dusan Djuric blir någonting bra".
"Wernbloom kan verkligen bli en ny Frings".
"Ola Toivonen är verkligen superhet".
Nej, ni fattar ju. Det är fan inte lätt att vara svensk. Idag är vi tacksamma om vi vinner mot Ungern borta med 2-1, skitsamma om vi då tar oss till VM eller EM.
Vår störste spelare genom alla tider vill inte spela i "Camp Sweden" längre.
Fattar ni hur vi mår?!!
Så, synd för er tyskar att ni bara tar ett brons. Uj uj uj. Jambalaja-bollen, usch då så synd.
Sverige lever fortfarande i hopp om att Kneten gör comeback så vi får uppleva en magisk VM-94 sommar igen. Men det kommer aldrig hända.
Jag kommer aldrig få uppleva att stå på Rålis (jag följde nämligen bronsmatchen 10 år gammal i en gammal Flipper 850 någonstans i Huvudskär när farsan försökte fixa teven som vi hade lånat på morsans jobb, knappt någon bild var det) viftandes med den svenska flaggan i tonerna till Basshunters VM-låt, "Jag känner ett lag, dom heter Sverige, Sverige heter dom, och dom kan banna, banna er så håådt". Jag kommer aldrig få slå mig själv om bröstet och säga "Fan vad gott med ett brons".
I Tyskland har man landssorg. Benji krökade ned sig inatt. Man torskade mot världens bästa lag. Stackars tyskar.
Jag hoppas att bronset inte smakar allt för illa.
Avsikten är inte att gnälla på Tyskland återigen. Är man så bra så är det klart att man suktar efter ett guld igen, det var ju såååååå längesen. Jag vill bara försöka få er att förstå hur vi svenskar har det ibland, och att ett brons inte alltid smakar så dåligt.
MOT BRONSET 2042!!!
En förbannad Marknadschef
PAZZA DSK
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar