ÄNTLIGEN FREDAG MED BENJI FROST

Det har snackats mycket de senaste dagarna om Pazzas nye krönikör, Benji Frost, som idag släpper sin första fredagskrönika.

I första krönikan tar Benji oss med på en 9årig lång resa som än inte har nått sitt slut. Det är något speciellt med spelarna i Danderyd och varför Farre alltid säger "det här är min sista säsong". Kort sagt, en härlig blandning i denna första krönika.


2001 spelade jag i Värtan och satt som fastklistrad på avbytarbänken, när jag fick se spelare som Rickard Henriksson, Rami Shaaban, Joel Riddez med flera spela en match för att sedan aldrig mer synas. Några inhopp fick jag göra och jag var ung. De trodde på mig, men vad gjorde det. Värtan hade sålt sin själ. De hade övergett sin självständighet och låtit utomstående styra och ställa.

Resultatet ser vi nu nio år senare, Värtan ligger numera i Division fem och på GIH har de till och med satt ut lappar om att de söker nya spelare.

Stämningen i laget var körd i botten och som yngst i laget var tillvaron en pina. Glädjen och kärleken till fotbollen hade försvunnit. Jag behövde något nytt, en tid funderade jag till och med på att lägga skorna på hyllan. Framtiden var endast ett stort hål. Men det jag inte visste just då, var att allt skulle vända under en solig onsdagseftermiddag.

Jag kommer så väl ihåg när jag första gången åkte till Danderydsvallen för att se DSK:s A-lag spela. Året var 2001 och Frosten gjorde en av sina första matcher från start och motståndet hette Mockasinen. Jag kommer ihåg hur jag tog tunnelbanan till Mörby Centrum, buss 612 till Danderydsvallen och jag kommer framförallt ihåg hur det var att känna lukten av Stockholms finaste gräsplan för första gången. Det var kärlek vid första andetaget, första ögonkastet. De 20 kronor jag fick betala (på den tiden togs 20 kronor inträde) är till dags dato den bästa investeringen i mitt liv.

Väl på läktaren var det svårt att koncentrera sig på matchen, tankarna florerade kring annat. Jag såg mig själv springandes där på kanten, ta instruktioner från "Giganten", göra överstegsfinter framför Blue Ultrazzzz, tunnla stabbiga motståndarbackar. Jag hade redan bestämt mig. Det här skulle bli mitt nya hem.

DSK kom som en räddare i nöden, ett lag som har en själ starkare än någon annan klubb i hela norrfyran.

Medan man hör om övriga klubbar i norrfyran, klubbar köps upp till höger och vänster, hela lag byts ut varje säsong, springer fortfarande Falken anno 2010 där på kanten, Thelin kör fortfarande runt i sin SAAB 900, Farre säger fortfarande att "det här är min sista säsong", Bergstaca som en gång i tiden kallades Ivanov (eftersom han liknar Bulgariens VM94-back till utseendet), är fortfarande "bara" bäst på träningarna, Eskola säger fortfarande "den här säsongen kör jag", Hasse deltar fortfarande på försäsongsträningarna och har inte gett upp hoppet om att en dag bli A-lags tränare, Frosten tror fortfarande att han är anfallare etc. Rune, denna eldsjäl, har äntligen blivit tilldelad guldnålen för hans insatser för klubben och det var verkligen på tiden. Jag skulle kunna säga något om varje spelare i laget, varje person runt klubben. Det har till och med tillkommit spelare från ärkerivalerna Viggan som har mottagits med öppna armar. Jag skulle kunna fortsätta i all oändlighet.

På lördag börjar mitt nionde år i klubben på riktigt. På lördag är det äntligen hemmapremiär. Trots att vi förlorar mer än vad vinner på en säsong, är det ingen klubb som kommer till Danderydsvallen och tror på tre enkla poäng. Vårt hemmafacit är skrämmande, läktarn där Blue Ultrazzzz sitter, även kallad den "blåa väggen", skräckinjagande.

Många klubbar har försökt att inta Vallen, men de flesta har fått lämna med svansen mellan benen. Storskogen som gästar oss på lördag, fick uppleva det förra året. Bragden på Danderydvallen.

Danderyd hade kniven mot strupen, var piskade att vinna. 20 minuter in i matchen stod det 0-2 och allt såg mörkt ut. Då hände det som för evigt kommer att kommas ihåg som "Undret på Vallen". Efter att Sam påpassligt gjort 1-2, fångar Frosten upp en rensning från Storskogen-försvaret 30 meter från mål, tar två tre steg framåt och avlossar för att döda bollen. Alla DSK-spelare är på väg hemåt för att komma rätt i positionerna. Plötsligt bryter helvetet lös på Blue Ultrazzzz läktarsektion. Förvånade DSK-spelare vänder sig om, Frosten jublar, Blue Ultrazzzz är i extas. Det är mål. Fortfarande än idag spekuleras det vilt kring vad som egentligen hände. Hade DSK fått hjälp från ovan? Hade Frosten, som inte kan skjuta, fått till den där träffen man max får till en gång under sin livstid? Oavsett, precis som "det är något med hälsokällan i Bergslagen" är "det något med Danderyds-spelarna på Danderydsvallen".

Vi lyfter oss några snäpp när vi kliver ut på Vallen och jag är helt säker på att det inte kommer att vara något undantag i år.

På lördag finns det bara en sak som gäller. Tre viktiga poäng.


BENJI FROST 11#
mittfältare, Danderyds SK