Jag kommer ihåg det så väl när de första Vigganspelarna anlände till DSK. Det var Kvasten och Sidleds första träning för DSK vid Roslags-Näsbys läckra inomhushall. Farre och jag kom samtidigt till träningen, och i vanlig ordning drog jag ett dåligt skämt om iranier i Sverige. Halvvägs in i skämtet ser jag två ansikten jag aldrig sett förut sitta i omklädningsrummet.
Jag har ofta levt i en ångestfylld värld på Danderydsvallen där en ny bekantskap mycket väl kan påverka min egen startplats i laget. På den tiden under CC:s era (CC=Coach Carlson) var jag ordinarie på vänstermittfältet och livet lekte. Inte undra på att jag spände blicken i de nytillkomna spelarna.
”Tjena grabbar, välkomna till DSK. Jag är Farre och är lagkapten, när jag vill ha bollen passar ni bollen, ok?”
Kvasten fick ur sig ett litet nätt skratt ”hehe”. Pinky såg mest stel ut, rädd för den betydligt större iraniern.
”Hey, jag bara skoja grabbar. Kolla Lill-Wise, de är ju vettskrämda”.
Det fick till och med Pinky att skratta högt. ”Eh hö hö hö!!!”
Jag stod helt tyst och funderade ”Jävla Viggan, komma hit och ställa till med konkurrens”.
CC var imponerad över de två nyförvärven. I DSK hade Eskola sprungit av och an mellan krogen och startplatsen. Han var grym men alldeles för opålitlig, tyckte CC. Martin visade sig vara exakt det som CC eftersträvade, kontinuitet och konkurrens. Tanken var inte att peta Eskola, tvärtom. Att använda Kvasten till att få Eskola att börja träna. Tror ni Eskola tränade mer för det?
I Pinky såg han en härförare på mitten, en lojal kille som inte viker ned sig. Jag kommer ihåg att CC först använde honom som spelmotor i inomhusfotbollen, då han uppenbarligen såg något ingen annan såg, nämligen att Pinky hade ett fantastiskt passningsspel.
Vårsäsongen gick riktigt bra, vårt första år i Division 4 Norra. Kvasten fick mycket speltid och en hel del målvaktsträning från sin läromästare Rawling. Pinky sprang mest omkring och tittade på storheter som Johan Nilerud och Farhud Toofani. Pinky gjorde inte mycket väsen av sig, han tränade och gjorde det som coach sa till honom att göra.
Vi satt dock alla och funderade på om han var skraj för att överhuvudtaget ta sig över halva plan. Så en dag i Sollentuna kom det som förevigt förknippas med Pinkys genombrott: Målet mot Rotebro, hans första mål i DSK-tröjan.
Tolga Duran, vår turkiske speedvirtuos, slog ett hårt inlägg från vänster mitt in i straffområdet. Där kom Pinky ångande och satte dit skallen. Precis som Frostens drömmål mot Storskogen förra året så vändes blickarna hemåt i planen: ”Ställ om!”. Men Pinky jublade som aldrig förr, bollen hade gått i mål!
En månad senare uppdagades det att Rotebro hade använt en icke-registrerad spelare så DSK tilldelades segern med 3-0, istället för 1-1, och Pinkys mål ströks.
Säsongen löpte på och vi gjorde sammantaget sett en riktigt bra första säsong i Division 4. Ett bevis på vår effektiva defensiv var bl.a. det en linjedomare sa till CC efter matchen mot IFK Viksjö: ”Er backlinje är det bästa jag sett på mycket länge, det är Superettanklass på den”. Då log nog CC innerst inne. Inte för att han tog med det in i omklädningsrummet. Allvarligt!
Efter säsongen fortsatte träningen inomhus i RM-hallen. Allt som oftast brukar vi ha en hel del nya bekantskaper runt vinter/vår, många som vill provspela, men upptäcker efter ett tag att ”det här var inte riktigt vad jag hade föreställt mig”.
Jag pratade tidigare om ångesten för att nya spelare dyker upp. Mycket riktigt anslöt ytterligare två ansikten till DSK:s träning. De kallade sig Sunken och Lillpastan. Sunken var högerback, och Lillpastan spelade de första träningarna av någon märklig anledning som mittback. Han kunde inte nicka, man hörde inte ett ljud vad han sa och hur ofta har DSK en mittback som gör fler mål än våra forwards? (Bergstaca 3 mål, Hatten 5 mål).
Jag vill inte skylla på Jonas, men till slut var tiden kommen för mig att låta min vänstermittfältsplats gå vidare till Lillpastan. Jag var bedrövad. Coach sa att han aldrig hade sett en långsammare ytter i sitt liv. ”Du passar bättre som vänsterback, där behöver du inte springa lika mycket”, var hans svar på min vädjan.
Tror ni Lillpastan var glad för att han direkt fick en startplats i laget? Nej, naturligtvis inte. ”Jag är forward, inget annat”, ska han ha sagt.
Många menar på att Jonas var i riktigt dålig form när han kom till DSK, och tanken på CC:s hemska försäsong tog nog udden av honom. CC hade dessutom redan en favoritanfallare i Markus Haataja, honom petade man inte, oavsett hur få mål han än gjorde. Därför kom det inte som någon större överraskning när Jonas valde att gå tillbaka till Viggan året efter och bl.a. sänkte DSK med sina tre mål i mötet på Hägernäs IP. Trots en massa mål och en massa speltid i Viggan 2009 kom han tillbaka till DSK igen. Bara gudarna vet varför.
Andra året i Division 4, d.v.s. 2008, blev en lindansare, men till slut grejade vi kontraktet med marginal. Kvasten hade gjort en otrolig säsong i målet och blev utsedd till årets målvakt, en enorm bedrift. Att Vigganmaffian har haft ett gott inflytande i DSK märks framförallt på deras prestationer. Ett år senare, via telefonlänk fick Pinky beskedet att han stod som Årets spelare i DSK 2009. Jag kan bara spekulera, men det mesta tyder på att 2010 års pris också kommer att gå till en ”Vigganspelare” i form av Jonas. Allvarligt!
Och det är en lindans även i år, värre än vi någonsin har skådat, men med ”frälsarna” i laget behöver nog ingen i DSK vara orolig. Vi fixar kontraktet även i år.
Visst gillar vi att hacka på den gyllene trion (jag har räknat bort Sünken), men en sak är säker: de har en fotbollsskolning som man inte får i DSK och den har de tagit med sig. De har revolutionerat sättet DSK spelar fotboll på: vi släpper in lite fler mål och gör lite färre mål än för fyra år sedan.
Marknadschefen
Pazza DSK
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar