Hej så skoj att det snöar. Julen kommer tidigt i år till Sverige.
Pazza Championship rullar vidare, och i toppen ångar Eskola och Saman på.
Eskola, vem är han egentligen? Vissa har faktiskt haft turen att få spela med denne legend i DSK-kretsar. Men för många av er i truppen som är nya, så har detta namnet bara dykt upp när det gäller allt annat än det sportsliga.
Hösten 2005 hade vi B-lagsfight borta mot IFK Täby på deras patetiska hemmaarena. Ja jag tycker det är befogat att tycka så nuförtiden.
Rawling hade sträckt arslet eller vad det nu var inför matchen, och vi stod utan målvakt.
"Wistedt, lös målvaktsproblemet", sa någon.
Jag funderade en stund på att ställa mig själv i målet, men den idén rann ganska snabbt av sig. Senast jag stod i en match släppte jag in 11 mål på en halvlek.
Jag lyfte upp min läckra Sony Ericsson T88, lätt darrandes drog jag igenom kontaktlistan. Tillslut stod jag på bokstaven "E". Eskola!
"Inte fan kan jag ringa ned honom, dom skulle skratta åt mig", tänkte jag.
Men, det var brådis, det var en timme kvar till matchstart.
Jag ringde upp Eskola. "Varför gör jag detta?", tänkte jag.
Men till min stora förvåning, och efter drygt en halvtimmes övertalning och diverse "gåvor" från min sida.
(förhållandet mellan mig och Eskola är helt olikt något annat. Ringer jag exempelvis och frågar om han har lust att gå på bio så skall man kompensera den andra för det jobbiga besväret att hänga med på bio. Detta kallar vi "gåvor". Det kan handla om allt från 1 påse citronmuffins och 2 General Portion, eller gratis skjuts i en vecka.)
När vi kom ned till Täbyvallen drygt 10 minuter innan samling stod alla som fågelholkar. "Vad fan har Wistedt släpat med sig?".
Jag kände genast att det här kunde vara slutet på min karriär.
Vi torskade matchen med 6-3 eller nåt i den stilen. Den enda som fick godkänt var Eskola. Han var rena muren, så när som ett par trasiga brallor som han ända fram tills idag har en förmåga att trassla in sig i när han ska sparka ut bollen.
Några månader senare kom Coach Carlson till klubben. Efter en stenhård försäsong där spelarna undrade vad vi höll på med, så stod det klart att DSK, med Eskola i målet, skulle bli en toppkandidat i Division 5 Norra.
Vi vann vår första match hemma mot omöjliga Kungsängen med 1-0. Eskola gjorde en löjligt bra match.
Eskola gjorde faktiskt en löjligt bra säsong.
Men, han är ju inte Eskola för att han är bra i målet, han är det för att han är som han är.
Jag kan svära på att om han hade gett det 2 säsonger till, då hade han stått i Allsvenskan eller liknande idag. Så pass bra var han!
Han fick priset som Årets överraskning på Avslutningen. Trots detta har han alltid legat i luven på diverse spelare, och det pågår än.
För några dagar sedan, på Pazzas omåttligt populära chatt, satt Eskola och Frosten och munhöggs. Det var något snack om priset och lojalitet i vanlig ordning.
"Frosten, du har vunnit Träningsflitet tre gånger. Vilken apa som helst kan vinna det priset".
Frosten påpekade att "Eskola är pinsam".
Sen blev han en diva som slutade träna. Han tog en cigg i halvtidsvilan borta mot Marieberg (för övrigt var han lagkapten den matchen och Hasse Ball coachade), och det är väl så vitt jag vet, hans avskedsmatch för DSK.
Vilket inlägg. Magiskt! Eskola, det här var till dig.
Pazza DSK
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar