Det är dags för Kvasten att runda av sin krönika: KOR i mina ögon. Del 4 kanske är den mest gripande och roligaste delen. För er som har glömt bort hur Del 3 slutade så var det med en efterfest i regi av KOR som inte slutade särskilt bra.
Pazza vill tacka Personalchefen/Kvasten för sina memoarer och hoppas han återkommer med en ny krönika snart. Eller varför inte en krönika av KOR: Kvasten i mina ögon.
Lyckligtvis så är jag inte speciellt långsint av mig. Och lyckligtvis går även KOR:s fyllor över. Även om de kommer väldigt tätt. Allt det där som hade hänt under natten var överspelat dagen efter. Jag vågar nog påstå att det faktiskt var den enda incidenten som vi råkade ut för under hela perioden vi bodde ihop. Många av er kanske tror att det skulle vara besvärligt och problemfyllt att bo tillsammans med KOR, men så är det verkligen inte. Tvärtom, så har jag svårt att tänka någon lättare person att dela boende med. Och jag kan definitivt inte tänka mig någon som bjuder på fler skratt än honom.
Jag och KOR kom att bli väldigt nära vänner. Under vissa stunder betraktades vi nog nästan som oskiljaktiga. Lite som Helan & Halvan, Bill & Bull, Hubba & Bubba, Sunken & Liza. Egentligen skulle jag kunna fortsätta att skriva om roliga händelser under en lång tid framöver. Men den här artikelserien börjar lida mot sitt slut. Sist av allt skulle jag dock vilja bjuda på några avslutande minnen.
Jag och flickvännen hade varit iväg på en längre resa och lämnat lägenheten i händerna på KOR under några månader. Dumt kan vissa tycka, men jag var aldrig orolig. Han är faktiskt en av dem som jag litar allra mest på. Kanske säger mer om min umgängeskrets än om honom. När vi landade på Arlanda var KOR givetvis där för att hämta oss. Det hade precis börjat bli sommar. Jag minns fortfarande synen jag möttes av i ankomsthallen. KOR, iklädd mörka flipflop, starkt mönstrade badshorts i skrikande gult och rött, ett vitt juggelinne som hade börjat tappa passformen , och sist men inte minst, en vit skärmkeps hårt tryckandes runt huvudet så att håret spretade. Det var ju nästan så man ville sätta sig på planet tillbaka till Istanbul igen. Men då hörde jag plötsligt KOR:s karaktäristiska "Naaaaaeeee!", och ingen har ju hjärta att vända honom ryggen då.
När vi kom hem till lägenheten var den skinande ren. Jag hade inte förväntat mig något annat heller. Tror faktiskt aldrig att jag har träffat någon renligare än KOR. När han har städat äter jag hellre från golvet än från Pinkys handdiskade tallrikar. Vi satte oss alla tre runt köksbordet. Det var en underbar känsla att vara hemma igen. Jag började gå igenom räkningarna som kommit samtidigt som jag småpratade med KOR om vad som hade hänt medan jag var borta. Plötsligt hörde jag hur KOR:s röst brast en aning. "Det är så roligt att ni.....att ni är tillbaka". Jag blev förvånad och tittade upp från högen med fakturor och uppsprätta kuvert. "Vafan nu då?", tänkte jag. KOR tittade snabbt bort samtidigt som han strök utsidan av handen över sin vänstra ögonglob. "Gråter du?", frågade jag. "Nej!", svarade han snabbt samtidigt som han strök med handen en gång till. "Du gråter!", utbrast jag. "OK, det kanske jag gör, jag vet inte vad det är med mig, jag känner mig sjukt sliten bara, jag har knappt sovit något senaste dygnet, jag var på kryssning igår, det måste vara det". KOR behövde inte förklara mer. Jag förstod att det inte var p.g.a. kryssningen. Jag blev faktiskt själv lite rörd, men jag låtsades som ingenting. KOR:s bror ringde kort därefter, vi kan kalla honom Goran. Jag och Goran känner varandra ganska bra sedan tidigare. Han har ju en gång myntat uttrycket "KOR, Martin är min kompis, du får skaffa dina egna". Elak som jag är högg jag genast tag i telefonen och berättade vad som precis hade inträffat. Goran reagerade lugnt. Med en behärskad och säker stämma tillade han bara "Martin, om det hade varit du och jag som bott ihop, då hade vi båda gråtit".
KOR hade haft det bra medan jag var borta. Det förstod jag speciellt under en förfest vid ett senare tillfälle. Lägenheten var full med värdelösa fotbollsspelare. Jag satte mig bredvid en av dem, Marknadschefen, med en kall öl i handen. Antagligen för att det var den enda platsen som var ledig. ”Fan, det är en riktigt fin lägenhet det här alltså”, påpekade han för mig. ”Vad snällt sagt”, tänkte jag. Marknadschefen fortsatte. ”Den är så stor och rymlig. Men förresten Martin, bor du också i närheten?” Jag blev chockad. Större förolämpning tror jag aldrig att jag varit med om. Jag visste inte vad jag skulle säga. Marknadschefen tittade förvånat på mig. ”Ja, men du verkar ju så hemmastadd…?”. Jag blängde genast bort mot KOR. Han hade hört samtalet. Han rodnade lite och tog några snabba klunkar för att genast förklara att han faktiskt bara var inneboende och att allt annat var ett missförstånd. Han är ganska kvicktänkt den där KOR.
Vad vill jag egentligen ha sagt med den här gästkrönikan då? Ja anledningen till att jag skrivit den är inte för att hänga ut KOR. Det gör han så bra själv ändå. Anledningen är att han för mig är en av de starkaste symbolerna för vad den här bloggen handlar om, nämligen manlig vänskap. Sådan vänskap som man bara finner i ett fotbollslag, och då i synnerhet i Danderyds SK. Jag tror aldrig att någon har satt ett mer bestående avtryck i DSK:s historia på så kort tid som KOR har gjort. Jag tror aldrig att någon har blivit så omtyckt i ett fotbollslag på så kort tid heller. Och jag vågar påstå att få har varit så saknade som KOR är. När han lämnades oss så lämnade han också ett stort tomrum efter sig. Ett tomrum som ingen annan kan fylla.
Pazza DSK
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar