Gästkrönika: Att sova med fienden

Jag är uppväxt i en fotbollsfamilj, där vi alla tre, numera män, en gång i tiden två pojkar och en pappa, levde för fotbollen. Tävling och rivalitet fanns inte, det var ju roligt att spela, trots att vi var två personer i familjen som spelade och tränade i DSK-Blått, och två i Viggan-rött.

Ju äldre jag blev desto allvarligare blev tävlingen, viljan att alltid vara bäst, och självklart rivaliteten mellan det blåa och det röda.
Så kom då dagen då jag debuterade i DSKs A-Lag, och under ”CC”s och Ulf Johnsons ledning skulle vi upp i Div 4, samtidigt som min yngre bror började sin satsning mot Viggans A-trupp.

Tre år senare var vi båda där, i Division 4, fast med ett litet undantag. Jag var förstörd efter utlandsvistelser, och det förut så lämpliga två blåa och två röda var numera tre röda och jag ensam blå.
Att helt plötsligt leva bland fiender blev något nytt, jag hade ingen att prata med, ingen att få stöd hos.
Alla var emot mig. Kände mig lite som Hitler måste ha känt sig i slutet av 1944, hatad och ouppskattad av alla runt omkring mig. (med all rätt ska tilläggas)

Tiden gick och det var dags för säsongen då jag skulle stå emot hemmaarmén av röda fanatiker. Men självklart så skulle min bror bryta benet innan säsongen, och det möte vi alla hade längtat efter blev inte lika roligt.
Matchen slutade 1-1, med mersmak för DSK. Det höll alla med om efter matchen, förutom hemma vid middagsbordet, där fanns det olika anledningar till att det blev som det blev. Dåligt gräs, skadade spelare, inställningsproblem och liknande anledningar.
Jag satt bara och log för mig själv och tänkte tillbaka på dom nittio minuter av krig med den blåa hären mot den röda anfallande armén, hur vi slet och slogs tills domaren blåste av matchen.
Jag kunde komma hem med högt huvud. Vi var på väg ut, dom var på väg upp. (red.anm. Var vi på väg ut mot Lemon?)

Men att varje dag vakna upp och känna Vigganblickarna på mig, veta att jag tillhör ”den andra sidan” och ändå kunna le vid frukostbordet, trots gliringar, allt snack om att dom är bättre än oss och hur dåligt och tråkigt vi i DSK spelar, allt det där spelar ingen roll.

Jag älskar mitt blåa DSK, klubben som jag har varit trogen i sjutton år. Det är sådana morgnar man vaknar till och inser att ibland spelar det faktiskt ingen roll vad andra säger.

Jag är den jag är, spelar där jag spelar trots att jag sover med fienden.


#4 Kennie Johnson