Kvastens Gästkrönika: KOR genom mina ögon. Del 2

Äntligen är det dags för Del 2 i denna redan hyllade krönika, baserad på en sann historia om manlig kärlek.
Och misströsta inte när ni har läst klart, det är tydligen redan klart med en Del 3 av krönikan också.


Kvastens Gästkrönika: KOR genom mina ögon. Del 2

Det var en kall och ruggig höstdag i Täby. Jag och Lill-pastan hade släpat oss ner till den lokala puben för att se någon medioker kvällsmatch. Jag kommer inte ihåg vilka som spelade men det var i alla fall inga storlag. Jag minns dock att jag ställde mig i baren för att beställa en blaskig Mariestad. Lill-pastan hade försvunnit temporärt, tror det var det motsatta könet som lockade. Det brukar vara så i alla fall när han är borta. Efter en stund fick jag syn på en av mitt ex:s bästa tjejkompisar. Jag låtsades som att jag inte såg henne och började vrålstirra på den värdelösa fotbollsmatchen istället . Om jag ignorera henne kanske hon försvinner tänkte jag. Det gjorde hon inte. Hon kom givetvis fram och började prata med mig. Fan vad jobbigt, var min första tanke. Nu i efterhand är jag dock evigt tacksam för att hon gjorde det. Under samtalet visade det sig nämligen att hon hade börjat läsa sociologi på universitetet och hamnat i samma klass som en kille från Halmstad. Vid det här laget har ni alla listat ut vem det var. Jag hade inte pratat med KOR på flera år. Men jag fick genast upp en bild på ”den lille Nedved” i huvudet. Vilken supervärvning till DSK, tänkte jag. Jag fick KOR:s nummer. Spänd av förväntan gick jag och lade mig den kvällen. I morgon ska jag ringa, och jag tänker fan inte ge mig förrän han kommer ner och tränar, intalade jag mig själv innan jag somnade.


Dagen efter hade jag inte lika stort självförtroende längre, antagligen för att den där Mariestaden hade passerat systemet. Men jag tog likväl upp mobilen och knappade in numret. KOR svarade nästan omedelbart: Det kändes lite underligt att prata med honom igen. Många fulöl hade ju hunnit lämna kroppen sedan vi sist talades vid. KOR lät glad men allvarlig. Han var i alla fall positiv till att komma ner och träna. Vi bestämde en tid som jag skulle hämta honom i Mörby Centrum. Jag tyckte det var otroligt spännande och gick ivrigt och väntade på att det skulle bli tisdag.

Och tisdag blev det också. Jag väntade på honom vid taxi-bilarna. När jag fick syn på honom kände jag igen honom direkt. OK, han hade några extra kilo skägg. OK, han hade några extra kilo hud också. Jag minns att jag frågade honom hur det stod till. KOR svarade ”det är lugnt, lite ur form bara”. Men bakom den nya fasaden såg jag fortfarande ”den lille Nedved” och jag visste att han kunde bli en stor tillgång för DSK, även om snabbhet uppenbarligen inte skulle vara hans signum längre. Under den första träningen så minns jag en spelsekvens speciellt bra. Vi var i RM-hallen och någon slog en överlång hörna. KOR stod på bortre ytan och nöp till på volley direkt. Bollen satt som en strut i bortre hörnet. Vilket mål! Vissa stannade upp och bara stod och gapade (bl.a. Benji, ungefär som när han ser Zacco), andra började hurra och jubla. Något sådant hade aldrig beskådats i DSK förut. Själv hade jag sett KOR göra det där hundratals gånger förut och var inte direkt förvånad. Snart kom en ny hörna, även denna överlång. KOR nöp till igen, precis utanför den här gången.

En vecka senare skulle KOR följa med oss i Viggan-maffian ut för första gången. Vi skulle ta det lugnt och bara spela lite biljard vid Odenplan, tror t.o.m. det var match dagen efter. Jag körde i alla fall bil den kvällen. Jag fick syn på KOR. Han hade hittat en parkeringsplats åt mig och dirigerade in bilen med viftande händer. Det såg ungefär ut som när en polis dirigerar trafiken i Bangkok, för er som har varit där. Jag anade genast onåd. KOR var givetvis nykterhetsberövad, ganska ordentligt vill jag nog påstå. ”Vad har du egentligen gjort ikväll?” frågade jag honom. ”Jag? Jag har bara dammsugit i lägenheten lite” svarade han. Jag himlade med ögonen. ”Just det! Jag tog någon whisky till det också” tillade han kvickt. KOR hade satt ribban högt för sin vistelse i huvudstaden. Och som de flesta läsare redan vet, så skulle han leva upp till det.


Martin "Kvasten" Persson