När man har utövat den vackra idrotten fotboll i ett par år inser man hur mycket känslor den ger till spelare. Kärleken till sporten som gör att man sticker ut och springer på en isig konstgräsplan i början av januari, hatet man känner mot ett lag när man förlorat, besvikelsen som en uddamålsförlust ger, lyckan när en otroligt viktig seger hämtas in med tre minuter kvar av matchen.
När man står i omklädningsrummet och hör domarens pipa precis innan matchstart och testosteronet spride sig genom kroppen, nervositeten börjar göra sig påmind och du märker hur mycket du älskar den känslan.
Hat är ett otroligt starkt ord, samtidigt finns det så få tillfällen i livet där alla känslor ställer sig till det yttersta, idrott är ett sådant tillfälle. När du verkligen hatar den där forwarden, eller mittbacken som är så otroligt jobbig, som trampar dig på tårna, armbågar dig i sidan, som du inte klarar av utan att behöva ta till ännu mer fulknep. Eller den kärlek som finns i en lagkram efter ett otroligt viktigt mål, när alla bara ler, njuter och lägger armarna om varandra.
Det finns tillfällen då du utan att veta varför sätter fjorton dobbar i knähöjd på någon motståndare, lägen där du jublar högre än du någonsin gjort, moment där du känner att kroppen aldrig varit mer på spänn och allt bara flyter på, du får krafter du inte visste att du hade. Sådant kan man uppleva mer än en gång på en fotbollsplan. Det är kärleken till sporten, laget eller din tränare. Viljan att vinna, eller hatet till att förlora. För det är just hat och kärlek som driver dig framåt under 90 minuter, du kan inte påstå att det är något annat.
Om det är så, då har du fel fritidssysselsättning. Punkt slut. Du ska hata att förlora, älska att vinna. Känna kärleken efter en seger, eller hatet mot en förlust, eller ett rivaliserande lag.
Det är fotboll när det är som bäst. När alla känslor ställs på sin spets och du gör allt, för hatet och kärleken till det du gör och klubbmärket vid ditt hjärta.
Signerat
BK #4
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar