En ny artikelserie startar idag med spelarnas egna krönikor och tankar om livet som varit och livet som finns framför oss.
Gutis berättelse:
Jag var inte direkt någon talang när jag var liten och hade väl egentligen ingenting på en fotbollsplan att göra. Det var mig tränaren bytte in för att alla som var kallade till match skulle få spela. Men redan vid tidig ålder tyckte jag det var roligt att träna så det störde mig inte att det inte blev så mycket speltid för mig. Det handlade mer om att spendera tid med vännerna än att fotboll var det bästa som fanns. Jag var alltid på träningarna, och sakta men säkert började jag inse vad fotboll egentligen handlade om. Det sista året som vi i generation 89 spelade 7-manna på Danderydsvallens hårda grusplan fick jag nog mitt första genombrott. Tränarna hade upptäckt att jag på klassiskt DSK-manér blivit riktigt duktig på att rensa bollen, jag var gjuten som back i vårt 3-1-2 system.
I DSK har det alltid varit svårt att behålla årskullarna med fotbollsspelare. Året därefter fick därför fick alla 89:or som var kvar möjligheten att börja träna med 88:orna. Första mötet med det nya laget kommer jag ihåg som om det vore igår. Direkt efter första samlingen kliver en ganska liten kille fram, för att vara ett år äldre, och slänger fram kardan ”Tja, jag heter Kennie! Välkommen till laget.” Redan då hade jag träffat spelaren som vi numera känner som BK. Även Ekbatani a.k.a. Samglas var en del av generation 88. Han var en av lagets ledande gestalter, och en av de stora talangerna. Lagets tränare som mer eller mindre kan förknippas med dagens A-lag, var Uffe Johnson och Rawling. De såg mig inte längre som en gjuten högerback utan tillsammans med Ekbatani på innermittfältet skulle vi leverera den avgörande passningen, med känsliga DSK rensningar. Men det dröjde inte länge innan de insåg att innermittfältet inte var min bästa position. Jag fick flytta upp ytterligare i planen och bli anfallare. Det blev succé! Man hängde av motståndarnas backlinje vid halvplan för att sedan, på vad som kom att bli min signatur, lobba bollen över målvakten.
I en tillfällig sinnesförvirring fick jag för mig vid 14-års ålder att jag hade talang för fotboll och sökte mig till kommunens storsatsande klubb, FC Café Opera. Det blev en kort sejour på ett halvår innan Danderyd lyckades locka tillbaka mig med lovord om att få börja träna och spela med seniorerna i C-laget. Sagt och gjort, så var jag tillbaka i DSKs färger. I comebacken med 88:orna fick jag peta in 6 mål mot ett sargat Stocksundslag, det kändes skönt att vara tillbaks. Jag vill minnas att jag spelade med C- och B-laget större delen av hösten och fram till sommaren året efter. Som 15-år gammal fick jag mot slutet av sommaren 2005 ett samtal av Rune som sa att jag var välkommen ner på A-lagets träningar. Mot slutet av säsongen fick jag även göra mitt första inhopp i en A-lagsmatch.
Året därefter fick A-laget en ny tränare, Coach Carlson a.k.a. CC. En riktig slavdrivare, precis vad som behövdes. Och jag minns hur jag tänkte ”Jaha, nu är det bara att börja om i C-laget då…” Men när säsongen väl drog igång fick jag överraskande nog chansen från start på en ny position, yttermitt. Helvete vad man var nervös under den matchgenomgången. Men i takt med att man känt sig som en del av laget har nervositeten avtagit. I början av varje säsong smyger den känslan sig tillbaka och gör sig påmind. Eftersom det gäller att prestera och visa att det är du som ska få starta.
Förra säsongen startade ganska turbulent med en huvudtränare som aldrig var på träningarna och som hade dålig motivation att träna laget efter uttåget ur fotbollens finrum. Laget var i upplösningstillstånd innan nuvarande, Coach Kylengren, tog över. Säsongen 2011 sågs som ”vägen tillbaka” men efter lite mer än halvvägs insåg vi att målet var ouppnåeligt. Inför säsongen 2012 ser konkurrensen ut att bli tuff på alla platser, vilket är ett gott tecken. Vi måste sätta lite press på oss inför i år och inte ta fotbollen med en klackspark. Vi är ett representationslag, och vi måste börja prestera och klättra i seriesystemet för föreningens bästa.
Vi i A-laget har vunnit och förlorat tillsammans. Vi har delat många glada skratt och aldrig har det väl varit roligare att spela fotboll i DSK? Aldrig har vi väl haft en så här stark trupp inför ett år i division 5? Med så goda förutsättningar som i år finns inga andra mål än serieseger och avancemang till division 4!
”Vägen tillbaka” fortsätter…
Guti
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar