DSK har alltid varit ett kollektiv med hårt arbetande spelare, på planen drar vi oftast åt samma håll, och får någon för sig att göra en teknisk fint så får denne allt som oftast veta hut efter matchen.
Jargongen i DSK är hård, näst intill terror vissa gånger. Du kan inte vara vek, då blir du uppäten på en gång. När Kirre exempelvis smugglade med sig ett EIF-märke in i omklädningsrummet, och då idioten till och med satte upp det på sin plats, då blev han genast upplockad av fem andra spelare som bar in honom i duschen. Kul på sätt och vis, men vi menade allvar. Vi var tvungna att duscha av honom all skit han tagit med sig in till omklädningsrummet.
I DSK finns det grupperingar, som i vilket lag som helst. Nille är det närmaste av en legoknekt man kan komma. Du tjafsar inte med Nille, så enkelt är det. Han kan bryta vilken gruppering som helst, närsomhelst.
Junisarna:
Det förefaller rätt naturligt att junisarna håller ihop, även om dem så sakteliga börjar ta för sig. Det finns ingen uttalad ledare, här är det diamantformen med piggarna utåt från alla håll och kanter. Anton Johansson brukar oftast ”ta snacket” med de äldre när det krävs.
Självklart måste coach ryta till lite extra då spelarna får för mycket luft under vingarna och missar en samling. Det är en hård tillvaro, men belöningen desto större.
Vi som är varken eller:
Den största grupperingen, så pass stor att det bildas grupperingar inom grupperingen. Vi talar om ett åldersspann från 18 – 23. Ledarna, om vi nu ska tala om några, (dom kan ju glatt få kalla sig det i den här grupperingen) kan tänkas vara Ekbatani och Fille Lundqvist. Varför vet jag inte, dom borde ju vara så enkla att få på fall. Men folk lyssnar uppenbarligen på Ekbatani när han väl börjar prata skit, för oftast är det inga intelligenta ord som kommer från hans mun, men fasansfullt roliga. Till och med Falken fnissar till bakom ”ön” i mitten.
Kirre får ta otacksamt mycket skit. Men blir man tvungen att avbryta en träning på grund av att man håller på att skita på sig, då förstår man varför o andra sidan. Kirre o andra sidan är utan tvekan den spelaren som alltid är glad, oavsett. En inspiration som aldrig gnäller utan tuggar på.
Nu har Ekbatani fått sällskap av Keyvan. Det ska bli intressant att följa flockens utveckling, vem blir den nye ledaren?
Vi som skiter i vilket:
Nille är ledaren över en grupp som inte existerar. Till sin hjälp har han Paani. Det är en märklig grupp, för dem har förmågan att komma in i vilken grupp som helst och totalt dominera. Man blir nästan lite rädd när man står där i ringen av ”grisen”, när någon av dessa herrar kommer in:
”Vad går jag in på!?”..
”G-R-I..:”
”G alltså!!”
”Ah visst, vad du vill….”
I denna grupp bör vi även ta med lagkaptenen. Han tar sitt ansvar och ser till att alla har det bra, utom han själv. Ångest i kubik, har jag missat någon grupp? Mår junisarna bra? Tycker de äldre att jag är en ledarfigur? Tar jag för mycket plats?
80-talisterna:
Numera stommen och dem som styr laget, oavsett hur mycket 70-talisterna än försöker hävda sin status i laget. Det är en maktkamp mellan dessa två grupperingar. 80-talisterna har egentligen ingen uttalad ledare, det är en sammansvetsad grupp där alla tar ansvar. Som ett lag, som en grupp. Givetvis försöker vissa skaffa sig en bra utgångsposition genom att boka bord någonstans, bjuda hem laget på fest och snacka om vikten av att hitta på saker tillsammans.
80-talisterna är gruppen som går in i det tunga arbetslivet, dem måste göra ett vägval på många plan, vilket ofta kan rendera i en hel del gnäll på träningar och matcher. ”Har du sett Rolexklockan, helt ny”. ”äh, min leasingbil går inte av för hackor”. Etc.
70-talisterna. Det var bättre förr.
70-talisterna, ett utdöende släkte med gamla föredettingar som fortfarande tjatar om tiden då DSK lirade boll och hade spelare som Jocke Nordlander m.fl. Ändå spelade man Division 5-fotboll och var på vippen att dra ned DSK i division 6 ett flertalet gånger, då man mötte skräckinjagande storlag som Mockasinen och Torstens Lärjungar.
Dom får allt svårare att hitta ned till träningarna, men är självskrivna i varje startelva och lagom till säsongsavslutningen pratar man om priser för lojalitet etc.
Maktkampen med 80-talisterna är påtaglig. På 80-talisterna lyssnar man när dom pratar. På 70-talisterna lyssnar man när dom skriker. Ungefär så.
Pazza DSK
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar