2011 var på många sätt ett år att slicka såren från 2010 års degradering.
Samtidigt var alla på det klara om vad målsättningen var 2011, att ta sig upp igen i det DSK kallar finrummet, Division 4.
Men 2011 gav oss en säsong med framför allt två mycket färgstarka matcher. Derbymatcherna mot Enebyberg.
Djursan får ursäkta, men i kommunen finns det bara en match som står över alla andra, DSK-Enebybergs IF. Historierna har avlöst varandra.
Enebyberg har oftast varit det bättre laget spelmässigt i nästan alla derbyn på 2000-talet och ännu längre bakåt i tiden. Man har en vision om att spela bollen längs marken och i och med uppflyttningen till Division 4 så får man säga att deras gladfotboll har gett resultat.
2011 var i derbytermer ett skräckår för DSK. DSK var ju på väg ned, och EIF på väg upp. Jag minns såväl snacket inför derbyna. På Vallen låg tryggheten i vår hemmaplan och att det är ett jobbigt underlag att spela på, där kunde vi komma undan med en poäng och i de bästa av världar även vinna.
Nu slutade matchen 1-1 vilket fick anses som ett rättvist resultat. Matchen utspelade sig precis så som vi hade tänkt oss. EIF dominerade bollinnehavet och DSK låg kompakt och följsamt. Det EIF skapade i farligheter var på fasta där Kvasten var med i målet, eller så gjorde BK en…BK…och sopade undan allt som kom i hans väg. Att matchen sedan får två ytterst tveksamma mål var egentligen det bästa som kunde hända inför höstderbyt. Hatkärleken var större än någonsin.
Jag kan räkna till en spelare i EIF som har varit med under årens lopp, Kristoffer Johansson. Resten i Enebyberg är nya bekantskaper för mig, och hur mycket DSK än försöker få detta till kommunens eget El Clasico så har jag svårt att se att dom brinner för de här matcherna mer än DSKarna. I DSK lirar nämligen Benji Frost fortfarande kvar, och nästa år jubilerar han tvåhundra matcher i DSK-tröjan. Hans bror, den enorme Matthias Frost, är också kvar, och förra året fick han stå på Vallen inför en gigantisk hemmapublik och motta diplom för tvåhundra matcher i DSK-tröjan.
Sen har vi tomtarna som har varit i klubben alldeles för länge och som borde ha lagt av för längesen.
Inför bortaderbyt den 23 augusti så var förutsättningarna annorlunda. I Centan pratade man om utskåpningen på Enebybergs IP: ”du kommer väl och kollar när DSK ska få sig en omgång?”.
DSK hade i princip spelat bort alla sina chanser till ett titelrace. Enebyberg var o andra sidan i allra högsta grad med i kampen om en Division 4-plats.
Dessutom så spelades matchen på EIFs konstgräs, på en tisdag klockan 20.00. Det var hög tid för enebybergarna att täppa till käften på de där patetiska skitsnackarna för gott.
DSK laddade mentalt på hemmaplan på Danderydsvallen. Calle stod vid taktiktavlan och ritade pilar kors och tvärs, vi gick igenom allt vi kunde gå igenom. Men känslan av obehag och ”hur fan ska detta sluta?” var påtaglig. Pazza DSK hade ju duktig retat upp en stor mängd enebybergare på vägen till höstderbyt, och nu skulle man få äta upp vartenda ord.
Jag tror vi kom till EIF IP tolv minuter innan matchstart. Vi bytte om vid avbytarbåset och spanade in EIF tekniska uppvärmning.
Hatten försökte med alla medel samla gruppen till något som kunde likna en uppvärmning, men det kändes som att tankarna var på något helt annat håll.
Men någonstans vid den rätt tama uppvärmningen så kändes det som att nervositeten byttes ut i en annan känsla. Det är farligt att använda ordet likgiltighet och det var knappast det som det handlade om, men någonstans kändes det som att ”vi skiter i hur det slutar”.
Efter fem-tio minuter hade DSK åkt på två gula kort. BK satte standarden och sänkte deras bäste spelare för dagen, och tände hela laget. Benji hade vaknat på någon annan planet och stod och vrålade på domaren. Alla DSKare var som i trans.
De ca hundrafemtio åskådare runt om måste verkligen ha undrat vad det var för match de fick beskåda.
Trots att DSK inte spelar den vackraste av fotboll så har vi en stor egenskap: Vi kan få matchen dit vi vill genom att få motståndaren att spela samma spel som oss. Fysiskt i alla fall.
Och om första halvleken var fysisk så var det ingenting i jämförelse med andra halvlek.
Med lite tur, ja det brukar låta så, hade vi kunnat åka från Enebyberg med tre poäng. För lika mycket som ett vackert passningsspel kan göra, har du lika stor förtjänst till tre poäng om du krigar i nittio minuter. I DSK-termer.
Men tre poäng den kvällen fick ursäkta, i första hand var vi där för att rädda vår heder. Och det gjorde vi.
Nu spelar Enebyberg i Division 4 nästa år. Vi får fortsätta harva i Division 5. Djursholm åkte ned i Division 6. Det närmaste ett derby vi kan komma är mot Täbylagen.
Av de förluster vi inkasserade var två ytterst smärtsamma, matcherna mot Ursvik. Det kanske inte var inställningen det var fel på, men ska du avancera en division så måste du vinna de matcherna.
Kanske är det så att DSK mår bra av att inte få spela något derby. Vi kanske är menade att spela inför femton stycken hängivna åskådare på Danderydsvallen. Och är det vad som krävs för att avancera till Division 4 nästa år så stannar jag gärna ett år till i världens vackraste klubb.
2013 kan bli derbynas år igen.
Pazza DSK
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar